Jag har väldigt svårt att greppa saker och det känns som att mitt liv sakta, men säkert, är på väg att falla ur mina händer. Ja, vad ska jag säga.. Jag kan försöka förklara men antagligen blir det bara ett långt och jobbigt inlägg som ingen kommer orka läsa, än mindre förstå. Kort kan man säga så här;
I Fredags slutade jag skolan, ett år har gått och jag vet inte ens var det har tagit vägen.
I Fredags lämnade jag många av mina vänner, för att komma upp hit.. Det hade nog varit roligt, om jag inte hade varit så inställd på att allting skulle vara som vanligt när jag kom hit, att alla människor som jag umgåtts med fortfarande var kvar, även fast jag hade åkt härifrån.
I lördags slog det mig, allting, att det var över och att det verkligen kändes fel. Jag ville inte lämna Stensund, det är klart. Ett år till hade dock bara känts patetiskt, utan alla viktiga människor är det inte samma sak.
Nu har det gått en vecka sen jag kom hem, en hel vecka, i lördags kändes det som en evighet innan jag skulle få komma härifrån igen men nu är det inte långt kvar, jag ska jobba imorgon, packa på söndag och på måndag bär det av. Inte långt kvar.
På måndag åker jag till Jönköping, det känns också ganska ofattbart, och innan jag har förstått att jag är där igen så kommer allting vara över. Från Jönköping åker jag till Mjölby, meckar husvagn och sen åker jag hit igen.
Efter tre veckor är det dags för Jiingi, äntligen. Det är redan dags, helt skumt, men som jag har längtat. När jag kommer därifrån åker jag till Lofoten en vecka på vikingamarknad. Det var bara lösa spekulationer i höstas, eller kanske tidigt i våras, men nu är det snart dags.
Jag hinner vara hemma 5 dagar innan jag flyttar till Jönköping. Flyttar, jag börjar känna mig vuxen.
Jag känner mig ungefär som att jag svävar omkring i en grå dimma, jag har ingen vidare koll på tiden, det jag trodde hände igår kan ha hänt flera veckor tidigare.
Nu ska jag sova, i hopp om att morgondagen kanske bjuder på mer klarheter..
